Dömande
Vad är det som driver oss och som får oss att vilja förstöra? Pojken gjorde egentligen inget fel. Han hade hittat ett gammalt trasigt paraply som han fortsatte att ta sönder.
Men vad, i det, gjorde att han fann något intresse i att fortsätta förstöra paraplyet?
Jag åker förbi ett gymnasium och bakom ett elhus står två lärare och tjuvröker. Bara meter bakom huset är eleverna på rast.
Varför gömmer de sig?
Jo, de försöker lära eleverna att inte börja röka. Och så är det dumt att röka. Fult. Dåligt.
Det finns ett dömande i det.
Vilka är vi utan dömandet? Skulle pojken fortsätta att förstöra paraplyet om det inte fanns något dömande i att ta sönder saker? Skulle lärarna verkligen fortsätta röka om det inte fanns något dömande i det (de är förmodlingen beroende av cigaretterna, men vad fick dem att börja från början?)?
Skulle eleverna vilja röka om det inte fanns något dömande i det?
Att det är fel att förstöra saker är också ett dömande.
Vad driver dig? Varför gör du som du gör? Och hur ofta skäms du egentligen? Över dig själv och saker som du gör?
Vem är du utan dömandet egentligen?
Kommentarer
Trackback
